Livstecken

Publicerat den i Att leva
En skulle kunna tro att heltidsveckan knäckte mig så dant att jag behövt vila nästan en månad innan livstecken igen. Men nä, riktigt så illa är det inte! Jag har bara haft annat för mig. Jag har köpt vattenfärger och en gammal analog kamera, dekorerat hemmet med tulpaner och tagit min första körlektion. Och sist men inte minst, blivit både med ytterligare ett jobb och en septum!
Det firar det lilla underbettet och jag med alldeles för lång frisyr (han) och huvudvärk från helvetet (jag).
Det sista av våren och sommarens början kommer därför gå åt att läka piercingen och springa mellan två jobb. Jag tror att kombinationen receptionist/merchandiser kommer sitta fint, socialt jobb i högt tempo varvat med kreativt kontorsarbete. Och sen bjuder sommaren på två bröllop!
Ibland är livet rätt fint ändå.

Men du sover ju, du hör ju inte på

Publicerat den i Att leva, Otto
God morgon världen! Fy sjutton vad en uppskattar lediga dagar mer när en jobbar hela veckorna. Vanligtvis jobbar jag halvtid, men den här veckan har jag suttit i receptionen heltid eftersom min kollega och vän lapar sol i Egypten. Och idag är första dagen den här veckan Otto och jag vaknade upp utan väckarklocka!
Tur för mig att han är världens tröttaste hund! Han sover mer än gärna någon timme till efter att klockan ringer på morgonen. Vilar gärna en liten stund extra efter promenader och vill bli påklädd koppel i sängen sent på kvällen. Antingen har han lärt sig av den bästa (läs: mig) eller så hade vi bara sådan jäkla tur att hitta varandra!
Hoppas ni hade en fantastiskt fin Internationella Kvinnodag förra veckan! Det hade jag, trots alla hemskheter som hände runtom i landet. Jag tänkte skriva lite mer om det senare, men nu inväntar jag en vegetarisk lunch och kusinbarnsfotografering. Har dessutom ett gäng gamla bilder på barnen som jag inte visat tidigare. Så vi hörs senare!

Något att falla tillbaka på

Publicerat den i Feminism
Som jag nämnde tidigare är det imorgon dags för Internationella Kvinnodagen, precis som varje åttonde mars. En dag att belysa situationen för kvinnor världen över. En dag att kämpa lite extra för jämställdheten, både i och utanför Sverige. Helt enkelt en dag för kvinnorna.
 
Och som varje år kommer morgondagen säkert möta stort motstånd, allra helst från de som menar att "jämställdheten gått för långt". Som feminist har en fått skaffa sig skinn på näsan för att kunna stå upp för rättvisan. Men det är inte alltid huden är tillräckligt hård ändå, och då kan det vara skönt att ha något att falla tillbaka på. Här kommer därför ett par peppande punkter till morgondagen:
❥ Jämställdhet är rättvisa, och ett rättvist samhälle hoppas jag alla vill ha. Men vägen dit är inte alltid spikrak och enkel. Faktum är att den emellanåt kan vara jäkligt krokig och komplicerad, och ibland kör en fel eller kör fast. Men så länge vi har rättvisa som ett gemensamt mål kan vi hjälpas åt att läsa kartan och hamna på rätt bana igen.
❥ Och eftersom jämställdhet är det gemensamma målet, peppa varandra att engagera sig och våga strida. Det allra viktigaste i frågan är ändå engagemanget, men kom ihåg att engagemang ser olika ut. Vissa driver stora frågor (övergripande, så som lagstiftning och löner) medan andra driver små frågor (detaljer, så som "hen", könsroller och normer). Vissa hjälper utsatta kvinnor på plats i andra länder, andra jobbar på kvinnojourer runt om i Sverige. Hur engagemanget än ser ut så är det viktigt, både det stora och det lilla. Tillsammans täcker vi då in alla frågor, och hjälps åt för en mer rättvis situation.
❥ Välj dina strider! Alla diskussioner är inte värda att ta, alla frågor är inte värda att besvara, alla personer är inte värda att samtala med. Och det är faktiskt okej att inte vilja strida i precis allt. Det tar bara onödig energi, energi som du kan lägga på bättre saker!
❥ Som feminist i dagens Sverige får en upprepade gånger försvara sin kamp, eftersom den ibland ses som onödig för att andra har det värre än oss. Någon variant av "tänk på barnen i Afrika"-argumentet slinker nästan alltid in, men strunta i det och kom ihåg att allt är viktigt. Det kommer alltid finnas människor som har det sämre, men det är ingen anledning att sluta kämpa för vår situation också. Det går nämligen helt utmärkt att engagera sig i flera saker och frågor samtidigt.
❥ Stå alltid upp för dig själv och dina medmänniskor. Beter någon sig illa, säg ifrån!
❥ Och någon kommer troligtvis skratta lite förlöjligande om kvinnodagen, kanske skrika lite om en mansdag. Presentera då Internationella Mansdagen, redo att uppmärksammas i november.
 
Har ni några egna bra pepptips, dela gärna med er av dem här nedanför. Kanske någon blogg ni läser, eller film ni ser, eller fras ni tänker på. Vad som! Och ha nu en fin lördag, och framför allt en intressant Internationella Kvinnodag.
Det ska banne mig jag ha!

Vårsol och loppisfynd

Publicerat den i Att leva
Det känns verkligen att våren är nära nu. Jag har sett att ett par av er plockat snödroppar, men jag har inte hittat mina första än. Vad jag dock hittat är en kanonfin spegel på loppis. För en hundralapp blev den min. Gräddvit och lagom stor. Nu ska jag bara klura ut någonstans att sätta den!
Jag hittade även en liten skål och detta lilla skrin. Ett tungt skrin som inte blivit omhändertaget på länge. Oputsat och med inredning i trä. På ovansitan står det inristat "G T, på 40 årsdagen, 14/9 1929". Undra vem som haft skrinet innan, som föddes under artonhundratalets sista hälft. Och undra vad personen förvarade i det. Sina smycken, barnens mjölktänder eller kanske kärleksbrev och fina minnen? Kan fantisera om det hur länge som helst!
Och pappas bästa fynd, en banjo! Vi greppade tag i den snabbt när ägarna till loppisen i Berga (som jag skrivit om här) kom in, hehe. Den är nämligen en typiskt loppispryl, som trots prislappen nu säkert hade kostat det dubbla på andra loppisar här i närheten. Riktigt charmig, tycker jag! Den passar dessutom perfekt ihop med pappas tidigare fynd, den gamla fiolen och sittran som har ett par år på nacken.
Imorgon jobbar jag mina sista timmar för den här veckan, sen ska jag ha en lång och skön helg. Vi hörs lagom till lördag, för ni glömmer väl inte Internationella kvinnodagen den åttonde mars? Skriv ner det i kalendern nu med en gång!

Minnen och längtan

Publicerat den i Att leva
Hittade dessa två (tre) gömda i mappdjungeln på min laptop. Får inte nog av sommarbilder, semesterporträtt och sollängtan! Nu är vi iallafall inne i mars, och bara det är väl ett tecken på att vi snart sitter där på sandstranden med solglasögonen vilande på näsan. Men till dess njuter jag genom att kolla tjugohundratrettons sommarminnen.
 
Förra året hängde jag mycket på vår balkong. Tecknade, myste med Otto, solade och bar loppisklänningar. Och självklart mättade magen med:
jordgubbar! Sommarens allra bästa.
I sommar ska jag få min första riktiga "semester" sedan skolåren då en än inte hade börjat sommarjobba. Det känns så himla konstigt att få vara ledig under årets finaste dagar när en är van att bädda sängar eller ta betalt av kunder under dessa tider. Jag längtar så jag spricker! I sommar vill jag iallafall bada i havet, gå på bra konserter och åka någonstans med hjärtat.
 
Har ni några speciella sommarplaner? Överrös mig med tips på vad en gör när en är ledig under sommarens bästa dagar! Jag har liksom glömt hur det ens är att vara ledig längre än möjligtvis en helg under sommarmånaderna. Bjuder tjugohundrafjorton på några konserter en absolut inte får missa? Eller något smultronställe en bara måste besöka? Tipsa, tipsa, tipsa!

Välkommen, mars!

Publicerat den i Att leva
Den senaste veckan slet hårt på mig, och bloggen hamnade lite på is under tiden. Jag hade huvudvärk från helvetet och slets mellan att drivas av hjärta eller hjärna. Huvudvärken är nu borta och magkänslan (och hjärtat) ljuger sällan.
Hur som helst, såhär ser det ut hos mig nu:
Retstickan i mig vilar aldrig, hehe!

Snart åker jag och R på bio. Bilresa, biopopcorn och myskväll. En helt ok start på mars!
Vad har ni hittat på under tjugohundrafjortons första marshelgen?

Tre Århundraden

Publicerat den i Att leva
God morgon! Det verkar inte som det gick så bra för mig att vila bort viruset som vill angripa min kropp. Känner mig fortfarande inte helt hundra, men som tur är sluppit värre feber och sådär. Det är inte riktigt läge att bli sjuk nu! (Vill passa på att tacka för den fina responsen på feminlägget! Det var verkligen ett varmt bemötande som väntade mig efter flytten hit igen. Tusen tack )
 
Hur som helst: Igår ringde väckarklockan vid niotiden. Ottis och jag hoppade upp, gick på promenad i vårvädret (!!) och sedan hoppade jag i en klänning och drog på mig skor och kappa. Lillebror och mamma mötte upp mig för att åka till Tre Århundraden och kika och fika. Deras kladdkaka är himmelsk!
Jag hittade denna kanna för dryga femtiolappen. En nytillverkad sådan, men vad gör väl det. Det är det som är charmen med Tre Århundraden, allt där är handplockat för att hålla kvalité och passa in. Oavsett om det är hundra år gamla möbler eller nytilverkade småprylar i retrostuk. Priserna varierar lite, men ligger generellt lite högre än vanliga loppisar och andrahandsbutiker. Men det gör inte särskilt mycket, eftersom paret som äger antikhandeln/fiket rabatterar allt i kassan och avrundar slutpriset till kundens fördel!
På väg hem blev lillebror och jag hungriga, så vi köpte med oss mat och gick hem till Otto. Väldigt populärt med lillebror på besök!
 
Nu ska jag göra mig lite frukost och slänga mig i soffan. För det är ok att vila hela dagen om en är ledig och inte riktigt hundra, visst är det? Tänkte väl det! Knäcke med rödlök, ruccola och ost väntar på mig, tillsammans med en kopp te. Njut av vårvädret nu, kompisar!

Det stora Otto-inlägget

Publicerat den i Otto
Jag började tjugohundratretton med en kliande känsla under skinnet, i hjärnan och hjärtat. Jag hade precis fått ett nytt arbete som visade sig bli min värsta erfarenhet arbetsmässigt. Jag valde att avsluta timtjänsten redan under upplärningen, och där stod jag sedan. Ledsen, nedstämd och så jävla lättad över mitt beslut. En salig blandning av känslor, helt enkelt. Jag hade några månader tidigare flyttat från min familj och barndomshuset för att bli sambo i lägenhet, vilket var en större kontrast än jag kunnat ana. Jag trivdes såklart med min partner och vårt hem, men något saknades ändå.
 
Så en dag i januari satt jag och R och kikade på hundvalpar på blocket. Vi pratade om det ett tag, om vi skulle kunna ha en liten krabat här hemma. Jag ville så hemskt gärna ha någon att gosa med, då jag inte längre hade en Bamsen nära. Vi diskuterade igenom hundraser och framtidsplaner, och hittade tillslut en annons i vårt län på fyra lurviga blandrasvalpar klara att hämtas. Jag ringde samma kväll och bestämde träff ett par dagar senare. Nu hade det hunnit bli årets tredje vecka. 
Vi åkte mil efter mil innan vi kom fram till skogsvägen som tog oss till huset vid vägkanten. Vi välkomnades av ett äldre par och en himla massa hundar som ville hälsa. Helt plötsligt skuttade fyra små valpar fram mot oss, alla i en stor glädjeklunga. Två honor och två hanar, varav familjen skulle behålla den ena honan. Men vi hade redan bestämt oss för en liten kille, en Otto. Vi fastnade för denna lilla, han somnade nämligen i Rs famn direkt. Och då var beslutet inte så svårt ändå, trots att vi åkte dit "för att kolla". Lilla Otto fick följa med oss hem redan samma kväll!
Såhär såg han ut när han var bebis. Svart/mörkbrun, med vita små strumpor på framtassarna, sina glasögon på nosen och en vit prick mitt i svansen. Han var världens gosigaste redan från start. De första nätterna sov vi nämligen på madrass på golvet bredvid hans säng, för att kunna vara nära om han behövde mysa. Det ville han, mest hela tiden. När jag vaknade upp första natten hade han krypit ur sin säng och lagt sig på min kudde ♡
Att träffa Bamsen första gången var lite nervöst, både för honom och för mig. Tänk om de inte skulla gå ihop? Om Bamsen inte orkade med en liten valp springandes runt tassarna? Men allt gick fint! Nu har Bamsen lärt Otto allt han kan. De äter och dricker ur samma skålar, sover bredvid varandra och leker hela tiden. Otto är dock en riktig liten retsticka, till Bamsens nackdel..
Månaderna gick och Otto gick från en hjälplös valp som behövde gå på promenad var tredje timme till att bli en vuxen hund med personlighet. Efter ett par månader lyfte han för första gången benet när han kissade (och tog senare det till en ny nivå genom att göra nr 2 på tre ben också..) och sedan gick allt i raketfart.
Men oavsett hur mycket han växt till sig har han alltid gillat detta: att ligga nära, nära och gosa! Pussas är dessutom hans favorit, alla gånger. (Tur för mig, råkar vara min favorit också!)
Den sjuttonde november firade Otto sin första födelsedag! Han bjöd in Bamsen på tårta och övernattning. (Gissa vilka som tyckte detta var roligast, Otto/Bamsen eller jag/R? Haha..)
Och såhär ser Otto ut idag! Ett par kilo större och mycket ljusare i pälsen. Han är dock fortfarande mini och ska egentligen väga dubbelt så mycket som han gör (drygt tre och ett halvt mjölkpaket, men ska väga runt sex). Han har det gulligaste underbettet någonsin och älskar allt som luktar mig. När han var bebis drog han med sig mina pyjamasbyxor till sin säng när jag var borta, och än idag hämtar han mina kläder (strumpor är en favorit!) om jag är hemifrån för länge. Han sover fortfarande på våra kuddar under natten och älskar skinka, snö och grannhunden Sindy, men avskyr att bada och klippa klorna.
Det är helt galet vilken glädje och kärlek en får av en sådant här liten lurvboll. Allt du ger får du tillbaka gånger tusen. Självklart blir det en omställning att skaffa hund, speciellt en valp. I början sov R och jag i skift för att få Otto rumsren så fort som möjligt. Allt slit och den kassa sömnen lönade sig, han lärde sig tillslut att det var ute en skulle kissa och inte på dörrmattan. Så absolut, det är kämpigt - men så himla värt det!
 
Mitt tjugohundratretton startade så fruktansvärt dåligt, men i och med Otto stod jag ut månaderna igenom. Tjugohundratretton var nämligen året då jag fortfarande sörjde farmor, då morfars hjärta inte orkade slå längre och året då jag oroade mig för cancer och fick medicin mot PMDS. Mitt sämsta år hittills, om det inte vore för lillhjärtat här ovan. Han som tröstar mig med tusen pussar när jag är ledsen och tillsammans med R får mig i balans när allt hamnar i gungning. ♡
 
Har ni frågor om Otto eller vill ha tips inför hundvalpsköp, kommentera här nedan så ska jag försöka svara eller hjälpa så gott det går! Nu ska jag krypa ner bredvid R och försöka vila bort viruset som försöker bita sig fast i mig. Hoppas ni får en fin måndagsmorgon!

Feminismen är här för att stanna

Publicerat den i Feminism

(Detta är ett inlägg från förra bloggen som några av er säkert läst innan. Jag vill dock spara det innan den gamla bloggen ryker för gott, så här kommer det mesta ur det igen.)

Jag har blivit uppfostrad med värderingen att alltid stå upp för mig själv och det jag tror på, aldrig vika mig för att någon annan vill det. Jag har en pappa som alltid sagt åt mig att kämpa, att det kan vara värt att kampen för rättvisa gör lite ont i början eftersom det blir bättre och lättare sen. Men ibland har jag ändå vikt mig, backat undan. Inte vågat ta kampen högt, trots att jag egentligen vet att det är värt det. Dels på grund av att det sitter jubelidioter och dödshotat åt alla håll och kanter, dels för att jag inte orkar vara ett uppslagsverk för antifeminister som “vill” eller kräver att bli överbevisade.

Men någon gång kommer en till en gräns, när det liksom känns nog. Jag tänker inte låta antifeminister bestämma vad feminism är eller går ut på. Jag tänker heller inte låta extremfeminister sätta den starkaste prägeln på feminismen. För feminism är rättvisa, och i ett rättvist samhälle sitter kvinnor och män på 50/50 av de högsta positionerna (helst utan inkvotering av kvinnor eller män som kvoterar in sina manliga polare) och föräldern som vinner vårdnadstvisten gör det för att denne är den bäst lämpade föräldern (inte för att denne är kvinna och därför per automatik anses som bäst lämpad).

Rättvisa är något utav det viktigaste vi har att sträva efter, oavsett vad det handlar om. Feminismen är en del av detta, att alla människor ska behandlas rättvist och lika. Oavsett vilken prägel antifeminister vill sätta på feminismen kommer den alltid ha ett mål: rättvisan. Fördomen om det så kallade “manshatet” och viljan att bli ett matriarkat är därför helt ologiskt. Eftersom ett matriarkat skulle vara lika orättvist och ojämställt som ett patriarkat är det inget feminismen strävar efter. Det må finnas de som vill kompensera för alla år av patriarkat med ett framtida matriarkat, och det är dessa som nämns som extremfeminister. Precis som inom all tro, ideologier och -ismer finns det personer som drar tanken/handlingen till det yttersta. Men dessa extremister ska inte få sätta den slutgiltiga prägeln.

För feminismen egentligen är så mycket mer än orakade armhålor, hen och att flickor leker med bilar och pojkar bär klänning. Feminismen handlar om att kunna välja. Att kunna välja att ha hår under armarna, inte definiera sig som kvinna eller man, att leka med bilar och bära klänning. Att kunna välja själv, och slippa påhopp, kränkningar eller utanförskap på grund av dessa val. Feminismen handlar inte om att radera kön, utan att göra kön oviktigt. Feminismen handlar inte om att tvinga pojkar/killar/män att bära klänning, utan att världens skönaste plagg ska vara tillgängligt för alla. Feminismen handlar inte om att tvinga människor att göra  “motsatta” val, utan att alla val ska vara till för alla och att det ska vara helt OK. Och idag är det inte så.

Därför kommer jag fortsätta kämpa för feminismen. Rösta feministiskt, tänka feministiskt, skriva feministiskt och alltid ha rättvisa som mål.

För feminismen är framtiden.
Och framtiden är vi.

Hej på er allesammans!

Publicerat den i Att leva
Och välkomna tillbaka till lindbergellen, nu i ny tappning på eget domän och med ny deisgn, men samma gamla blogg för det.
Som ni vet flyttade jag härifrån för att blogga hos lokaltidningen på obestämd tid. Det har vart så himla roligt att vara där, och främst av allt lärorikt. Jag har knytit band med nya människor och lärt mig massor om mig själv, men nu längtar jag tillbaka till mitt gamla lilla place! Dels för att målgruppen här passar mig bättre och för att jag här har fria händer med design och styrandet av bloggen. Det är både skönt och behändigt att själv bestämma.
Så nu kickar vi igång detta, tycker jag!  Det har hänt massor sen sist jag höll till här. Lindbergellen var ju bloggen som fick vara med om allt mellan studentglädjen och göra slut-sorgen. Men det har gått flera år sedan dess och jag är på nya stigar nu. Jag har exempelvis en kanonfin sambo och överfulla klänningslådor i vår lägenhet. Och världens mysigaste lilla lurvig hund att gosa med!
Hoppas ni vill fortsätta hänga med mig i jakten på en lycklig framtid!
(Och glöm för sjutton inte att ändra om i era bokmärken, numera hittar ni mig på lindbergellen.se! Bloglovin'-följarna kommer jag skicka över automatiskt, så det borde komma igång inom några dagar. Ni kan ju kika en extra gång efter helgen eller så, för säkerhets skull. Annars: Följ min blogg med Bloglovin!) Kram!